Nu var det längesedan vi skrev någonting och det har sina förklaringar. I det senaste inlägget skrev jag om Pantanal och hur vi lyckats ta oss till Corumba, staden som gränsar mot Paraguay och Bolivia.

 

När vi, efter att ha köat i lite drygt tre timmar - för att få alla stämplar som krävs för att korsa gränsen till Bolivia - så tog vi oss, först till deras busstation och sedan till deras tågstation för att se vilken som gick tidigast då vi inte ville stanna i Quijarro längre än vad som krävdes. Bussen skulle gå först framåt kvällen och eftersom att klockan bara var tolv på dagen så kände vi att det skulle vara värt att se om tåget gick tidigare, vilket det även gjorde. Men eftersom vi inte ätit någonting, förutom den "goda" frukosten på mentalsjukhuset, så sprang jag iväg för att inhandla lite bröd och vatten. I lagom tid (ca 15 minuter innan avfärd) var jag tillbaka med vatten och bröd som utlovat och med en sjutton timmars tågresa framför oss så kände vi oss alla redo.

 

Tågresan började helt fantastiskt med fin natur och mycket bra film på tv:n (dock på spanska), men efter en stund kändes tågresan mer som en stormig båtresa och när vi anlände i Santa Cruz någon gång på morgonen, kalla, snurriga och konstiga i magen tack vare allt kex- och brödätande, så var vi inte särskilt sugna på att sätta oss på en buss vidare mot Potosi. Vi tog därför en taxi in mot stan och vi hittade, efter en stunds planlöst vandrande, ett café som precis börjat öppna upp och vi fick sätta oss ned och blev serverade lite jordaktigt kaffe. När stan börjat vakna till liv tog vi vårt pickepack och började leta efter bankomater för att ta ut lite bolivianos, jag kan nämna att Mastercard inte fungerar särskilt bra här i Bolivia (jobbigt med tanke på att vi alla har ica-banken). När vi lyckats ta ut lite bolivianos tog vi oss till stadens katedral, till ännu ett fik, gick längs stadens gator och ännu en restaurang för att sedan återvända till busstationen. Jag glömde nämna att vi, innan vi begav oss mot stadskärnan, bokade varsin biljett till Potosi som skulle gå lite senare mot eftermiddagen/kvällen, vilket var anledningen till att vi åkte tillbaka till busstationen. När vi bokade vår biljett till Potosi var vi väldigt noga med att titta på bilderna och se vilket bussbolag som erbjöd "bäst" standard, men man kan inte lita varken på bilder eller på det man blir utlovad. När vi "checkar in" våra ryggsäckar och går bakom disken och på baksidan av huset står vår buss på plattform tjugonio och det ser ut som en buss som kan ramla i bitar vilken sekund som helst. Vad kul det ska bli att sitta på den bussen i arton timmar, efter att dessutom redan ha suttit sjutton timmar på en tågresa som mer kändes som en stormig båtfärd.

 

När vi började närma oss Potosi började jag känna mig lite underlig, men det är väl inte så konstigt eftersom vi snart hade rest i två dagar i streck, utan ordentlig mat och utan någon som helst ordentlig sömn, tänkte jag. När vi till slut kommer fram till Potosi så känns det som att jag har drabbats av en grym baksmälla, huvudet värker och kroppen känns extremt olustig. Höjdsjuka såklart. Ludde och Emma klagade inte alls lika mycket som jag, men de kände av det de med. Vi tog oss till ett hostel i centrum och checkade snabbt in oss på ett rum. Efter lite ordentlig frukost och några piller senare så kände vi oss återigen mänskliga. Potosi ligger nämligen på lite drygt fyra tusen meters höjd och då vi anlänt så pass snabbt hade våra kroppar inte riktigt hängt med. Nu, dagen efter, mår vi alla mycket mycket bättre. Vi ser till att dricka extra mycket vatten och försöker äta lite mer än vanligt för att kroppen ska ha lite att jobba med.

 

Så, vad har vi gjort här i Potosi? Vi anlände som sagt i går på förmiddagen och mådde alla lite knasigt, särskilt jag som gnällde som aldrig förr, men vi tog oss ändå en runda på stan och kunde snabbt konstatera att det är den, i särklass mysigaste staden vi varit i än så länge. I morse tog vi oss upp tidigt som vanligt då vi bokat en guidad tur i en av de hundratals gruvor som ligger vid det berg som är beläget ovanför Potosi. Vilken galen upplevelse. För det första så måste vi göra en shoutout till Jolio och Greengo Tours, bättre guide och tur får man leta efter. Då vi alla kände oss lite osäkra på att gå in i gruvorna över huvudtaget, särskilt jag, så tog vi självklart en av de agenturer som är rekommenderade i vår bibel, Lonely Planet-boken, och som vi även läst gott om på Tripadvisor. Jolio är själv en gammal gruvarbetare och arbetade i tre år på det kooperativet som vi besökte i dag innan han stack iväg för att bli "tour-guide" och startade därmed upp Greengo Tours. 

 

Det arbetar ca 15000 gruvarbare fördelade på 34 olika kooperativ runtom det stora berget ovanför Potosi. Arbetarna slavar för ofta mindre än 3-600 bolivianos (1 bolivianos = 1,1786 SEK) i veckan och då är det inte pengar som fördelas ut per person utan det går till hela kooperativet vilket kanske är runt 20 personer.

 

Det är svårt att förstå och det är svårt att ta in det vi ser och det vi upplever när vi springer hukandes längs tunnlarna för att inte vara i vägen för de överfyllda vagnarna som körs ut och in genom gruvschakten. Sedan stannar vi längs vägen, en liten utgrävning åt sidan gör att vi kan ge plats åt gruvarbetarna som sliter här varje dag. Varje dag. Jolio berättar att det händer en hel del olyckor i tunnlarna och att om väggarna skulle rasa in längs deras väg, alltså den väg som kooperativet betalar för att använda, så får de inte ta sig ut genom en annan kooperativs väg, utan då måste de själva se till att städa upp efter sig och ta sig ut på sin egen väg. Jolios har förlorat många vänner i gruvorna och kallar det själv för helvetet, och det är just därför som han har startat upp den här guidade turen. Jolios ber oss innan vi går upp mot bergen, att köpa med lite kokablad och mangojuice till arbetarna och som vi sedan lämnar av när vi får ta del av och störa deras arbete. 40 gram kokablad räcker ungefär till en dags tuggande och det hjälper arbetarna att hålla sig vakna och att inte bli hungriga så att de kan jobba så länge som möjligt.

 

Jolios fortsätter att berätta att gruvarbetarna ibland kommer hit tidigt på morgonen, så tidigt som klockan tre, bara för att kunna gå hem och vara med sin familj i några timmar mitt på dagen och äta mat och för att sedan återigen bege sig mot gruvorna och jobba nattskiftet. De jobbar alltså dubbla pass, utan någon som helst stadig inkomst (de får bara lön för det de säljer) vilket gör att de många gånger jobbar 15 timmar om dagen 6 dagar i veckan för att kunna försörja sig själva och sin familj. Många är så unga som 18-19 år. De får bara betalt om de hittar några mineraler (silver, koppar, zink etc), annars går de utan lön. 

 

När vi väl är ute igen känner vi oss alla väldigt lättade, det är en skön känsla att andas ren och frisk luft efter att ha varit instängd under jord i lite drygt två timmar. Undra hur arbetarna känner sig när de kommer ut efter en hel dags arbete?