En blå fjäril seglar sakta ner ovanför mitt huvud samtidigt som jag känner att betten på låret börjar klia igen. Jävla sandflugor muttrar jag för mig själv, men jag vet att alla i gruppen håller med mig.

Vi är inne på den fjärde och sista hikingdagen här i Peru och imorgon är det dags att se Machu Pichu. Jag känner mig stark när jag, i ett stabilt tempo, sätter den ena foten framför den andra när vi är på väg nedför berget. Vår guide Irving frågar, are you guuuoood? Det klart jag är guuuuoood, vi har ju varit ute i naturen i fyra dagar, badat i glaciärlaguner, sovit i tält vid vattenfall, lyssnat till ljudet av laviner och beskådat snötäckta bergstoppar. Det klart jag mår bra. Och jag vet att Emma, Ludde och resten av gruppen håller med mig.

 

Vi backar tillbaka till dag ett så ska ni få höra.

 

Kallt som vanligt. Det känns som att det är mitt i natten, men alarmet ringer så det måste betyda att det är dags att gå upp. Regnet smattrar mot hotellets plasttak och klockan är 04:30. När man trekar innebär det morgon. De andra som ska med är redan på plats när vi kommer till mötesplatsen för att bli upphämtade av vår buss som ska ta oss till början av vår hike.  Vi åker i lite mindre än en timme och så äter vi lite frukost. Minns ni att jag berättade om jordens godaste kebab i det förra inlägget? Både jag och Ludwig råkade dra i oss två sådana innan vi gick och la oss dagen innan så efter några koppar kaffe är det dags att hoppa in i trucken som tar oss till vår startpunkt. 

 

Det är Jag, Emma, Ludde och så ett par från Texas, Raul och Ancuinette som båda är i militären och jobbar med it och så Rauls far Gerardo som odlar jordgubbar, blåbär och hallon hemma i Michigan. Och så Jane som är född i Ukraina, uppvuxen i Canada, men som jobbar och bor i New York. Det är vi som utgör "the fantastisk seven". Vår guide heter Irving och är 28 år gammal och jobbar extra som förare åt andra företag runt om i Cusco. Lönerna i Llama Path är bättre än många andra företag, men de är fortfarande låga om man har stora planer som Irving har. 

 

 

 

Treken, hiken, eller vad man nu vill kalla det, startar bra. Alla är på topp och det har slutat regna. Efter lite drygt fem timmar når vi lägret och det är dags för lunch. Fisk till förrätt, grönsakssoppa och sen stora fat med stekt ris, panerad trout och massa grönsaker. Efter lunch beger vi oss upp mot glaciären och den blå lagunen. Det är alltså uppför vi ska och det suger bra i benen när vi når glaciären efter en timme eller så. Ludde galningen ska trotsa det faktum att det är en lagun som blivit till av smält glaciär och hoppar i. Ett eller två simtag senare inser han att det kanske är lite för kallt för att bada just här på 4000 meters höjd och var lika snabbt uppe på land igen. Kalla, trötta, men lyckliga över en fantastisk första dag går vi ner mot campingplatsen för att äta middag och går sen och lägger oss i de kalla tälten (det brukar vara -10 men vi hade tur då temperaturen stannade runt 0).

 

Dagen därpå går vi alla upp 05:30 och påbörjar vandringen mot toppen som är 4630 meter över havet (uppförsbacke i ca 4h). Jag har under natten återigen besökt toaletten ett flertal gånger och har haft svårt att sova överhuvudtaget och jag som trodde att jag var den av oss som skulle klara sig bäst. Tji fick jag. Efter massa stånkande och pustande likt vargen i Rödluvan når vi till slut toppen och firar detta med en macka och lite kokate. Ancuinette får panik och börjar hyperventilera pga den tunna luften och för att hon är så utmattad, men guiden hanterar allt bra och får henne att lugna ner sig samtidigt som hon andas in lite syre ur syrgastuben.

 

 

 

Dagen fortskrider med en nedstigning på runt fem timmar (vilket sjukt nog är värre än uppför) och vi har nu lämnat molnen bakom oss och befinner oss nu istället på mer tropisk höjd med mycket grönska och mindre snötäckta berg.

 

Vädret är på vår sida och gör bara ifrån sig en stund under natten och när vi vaknar upp dagen därpå är det klarblå himmel. Floden, som vi följer under hela treken hörs lite längre bort och redan klockan sju är det dags att fortsätta vandra. Nu går vi i "Cloud Forest" som de kallar det och Emma tar av sig till shorts och t-shirt, det är alltså betydligt mycket varmare nu dag tre när vi befinner oss på 2000 meters höjd. I lite mer än fem timmar vandrar vi i vad som mer känns som djungel med passionsfrukter och squash i trädtopparna och kaffebönor längs sidorna, när naturen är som bäst. Vi plockar en passionsfrukt och suger snabbt i oss de små sötsyrliga kärnorna. Fantastiskt. Efter fem timmar når vi en liten by och jag, Raul och Gerardo drar och köper varsin öl, en Cuscuena Negra som den heter är nog världens godaste öl enligt mitt tycke. Vi fortsätter ytterligare femton minuter innan vi når vårt läger där vi ska spendera den sista natten i tält.

 

Kockarna slutar inte överraska utan bjuder på pizzaslicar, underbara soppor och som om det inte vore nog så drar de fram en nybakad tårta som smakar som himmelriket själv. Det är helt overkligt vad dessa kockar kan åstadkomma i ett litet skjul. Vi äter tre-rätters till lunch och middag, varje gång olika rätter som är utsökta. Hatten av till Eddie (kocken)! Detta kommer förmodligen vara den bästa maten vi äter på hela resan.

 

Vi somnar som små bebisar och går upp 04.45 dagen därpå när det är dags att bestiga det allra sista berget. Lite lagom trötta, lagom kliiga av myggbett och sandflugorbett tar vi oss upp och drar i oss den goda frukosten som dagen till ära består av quinoagröt, smörgåsar och varmt te/kaffe/choklad.

 

Det är jag, Emma, Ludde och Jane som ger oss på det sista branta berget innan det är dags för ett härligt avslut på ett hotell i Aguas Caliente och Machu Pichu. Raul, Gerardo och Ancuinette är lite slitna från all upp- och nedstigning och väljer att skippa just denna del och möter istället upp oss på hotellet i Aguas Caliente. 

 

Treken börjar bra och vi är alla inställda på det värsta. Tystnaden talar för sig själv när vi under den första timmen inte säger ett ljud. Det är egentligen inte förrän vi når toppen som vi börjar slappna av igen. På 2750 meter höjd i den dunkla skogen där bara ljusstrimmor tränger igenom de tätvuxna träden hörs bara fåglar. Det är naturen, fåglarna och så vi såklart. Tre människor från Sverige, en från New York och så en från Cusco. Vi har en riktigt härlig stund innan vi påbörjar nedstigningen.

 

På vägen ned visar Irving, vår guide, Machu Pichu från långt avstånd och han berättar lite historia bakom Inkafolket och hur de levde för ca 500 år sedan. Det finns många teorier om hur de försvann och hur de levde, men en sak är säker och det är att de var otroligt duktiga arkitekter och hantverkare och att de inte hade några problem med höjden.

 

Nedstigningen fortsätter och nu är jag tillbaka till den blå fjärilen som seglar ned ovanför mig. Den är stor, ser nästan ut som en fågel när den med stor precision undviker träden och fortsätter bort, helt oberörd av min närvaro.Vi stannar återigen en bit längre ned och vi träffar en papi, spanska för äldre man. Han har en egen tomatodling och delar gärna med sig efter att vi stannat där en stund och köpt några öl.

 

Väl nere är temperaturen uppe i 20-25 grader och vi svalkar av oss en stund i floden och pratar om hur fantastiskt fint vi har det. Här lyckas vi dra på oss ytterligare sandflugorbett, men vad gör det när man ska få se Machu Pichu dagen därpå.

 

Vi når fram till Aguas Caliente omkring klockan fem på eftermiddagen, trötta, slitna, glada, svettiga och kliiga.

 

Aguas Caliente började byggas upp för turister under nittiotalet och är i dag den stad som tusentals människor besöker dagligen för att få sig en titt av Machu Pichu. Under början av 1900-talet var det endast några få farmarfamiljer där och utvecklades till en samlingsplats för arbetare som började exploatera floden som i dag är ett vattenkraftverk och som försörjer stora delar av Cusco med el.

 

En varm dusch och lite fräschare kläder senare är vi redo för middag. Vi somnar snabbare än snurre sprätt och vaknar inte förrän klockan ringer 04:00 dagen därpå. Vi vill ju vara först på plats och då måste man upp tidigt. En buss senare och vi är på plats. Stackars Raul och Ancuinette får vända tillbaka till hotellet då de glömt passen, men papi (Gerardo), Jane, jag, Emma och Ludde följer med guiden in och får lite historia och kan se solen gå upp över det magnifika konstverk som Machu Pichu är.

 

Machu Pichu anses vara byggd av Inkafolket under mitten av 1400-talet. Staden är uppbyggd av granitblock och det är fortfarande oklart exakt hur dessa är fraktade upp på 3400 meters höjd, vissa tror tom att Aliens kan ha ett finger med i spelen.Vi blir visade till soltemplet, offerplatsen och astrologer tror att de försökt förutsäga framtiden genom att spegla stjärnhimlen i utkarvade vattenkupor.

 

Tittar ni noga på bilderna kan ni se att, det som arkeologer anser vara hundra procent original, är byggt helt utan murbruk. Istället har byggarbetarna karvat stenblocken med hjälp utav vatten för att forma perfekta legostenblock.

 

Vi kunde tyvärr se hur delar av det fantastiska legoarbetet börjat dela på sig då staden sjunker steg för steg. Eftersom Anderna är en bergskedja som fortfarande växer, delar sig samtidigt två kontinentalplattor som finns under staden. Seismologer tror att staden kan komma att, inom en snar framtid (ca 100år), försvinna helt på grund av detta.

 

Det sägs att Inkafolket lämnade staden efter att spanjorerna erövrade Peru 1532, men då spanjorerna aldrig hittade Machu Pichu är det oklart vad som faktiskt hände. 1911 hittar några farmare återigen Machu Pichu efter att en skogsbrand avtäckt stora delar av berget och upptäckaren och historikern Hiram Bingham är först på plats och börjar exploatera området och skriver bland annat bästsäljaren The Lost City of the Incas". 

 

Flera olika inkaleder runtomkring Machu Pichu återupptäcks än i dag av arkeologer som jobbar med att förstå exakt hur och vad som hände med Inkafolket. 

 

Efter att ha beskådat underverket i några timmar tog vi bussen tillbaka till  Aguas Caliente. Drack kaffe, åt lunch för att sedan ta tåget tillbaka till Cusco. Det var med stor sorg vi sa hejdå till våra medresenärer då vi blivit som en familj under turen. Trötta gick vi tillbaka till vårt hostel här i Cusco och somnade på två röda. 

 

Nu sitter vi alla tre på Vegan Raw Food, en restaurang här i Cusco och skriver lite dagbok, drömmer oss bort in i framtiden och tittar samtidigt vart vi ska bo i Arequipa som är vårt nästa mål här i Peru. Att hajka har varit en fantastisk upplevelse på alla sätt och är absolut någonting vi kommer göra igen.