Ni läste rätt, både jag och Ludde är klara med vår utbildning som gör att vi nu får dyka ner till 30 meter och Emma kan stoltsera sig med sitt Open Water certificate, så himla kul. Detta gör att vi alla tre nu kan dyka tillsammans i Galapagos vilket vi nu ser väldigt mycket fram emot.

 

Dagarna här i Mancora har som tidigare nämnt rullar på snabbt och det är ju inte så konstigt med tanke på att vi alla varit upptagna med att bli klara med diverse dykutbildningar, samt att vädret och atmosfären på vårt hostel The Point gjort sitt också. 

 

Hur som helst är vi nu redo att sticka vidare och vi kommer, med ännu en nattbuss, röra oss uppåt, över gränsen och sedan anlända i Guayaquil i Ecuador. Där är tanken att vara lite stand by inför "billiga" sista minuten-resor till Galapagos. Om inte det skulle funka så bokar vi någon vecka i förväg och åker under tiden vidare runt i Ecuador - för det finns massa annat att se än just Galapagos - och återvänder sedan när det är dags att flyga över till ön.

 

En nattbuss kostar omkring 100 soles vilket är ca 260 SEK och motsvarar ca tio måltider (lunch/middag), eller ett boende på ett okej hostel (oftast i dorm) i ca fyra dagar. Nattbussarna är oftast väldigt bra - åtminstone om man betalar lite mer - dvs runt 100 soles och du kan fälla ned sätet 140-180 grader beroende på om du väljer semi eller full cama. Detta gör att du oftast får sova ganska bra, trots det faktum att du sover på en buss som kör på vägar som kanske inte alltid är de bästa. Mat ingår också många gånger, men standarden på den varierar. Har du tur, som vi hade den senaste gången, så visar de även film med engelsk undertext under bussresan, men du får tyvärr räkna med att den är dubbad.

 

Vår upplevelse av att bo i dorms i Sydamerika är överraskande nog väldigt positiv. Det har känts mycket säkert, vi har bott med trevligt folk och de flesta hostels erbjuder små skåp där du kan låsa in det allra viktigaste, såsom pass, mobil etc. Sedan är det kanske allra viktigaste att det är billigt och det är det oftast. Du kan hitta dorms för runt 15 soles, men då ingår inte frukost och det kan vara oklart om wifit som de alltid erbjuder fungerar. 

 

Tillbaka till dykningen. Emma hade totalt sett fyra dyk i öppet vatten, medan jag och Ludde hade fem. Första dagen åkte vi, som jag tidigare skrev, ut tillsammans, men vi dök självklart med olika instruktörer. Det gick relativt bra den första gången med ett dyk på 35 min. Det var ju trots allt fyra år sedan vi dök sist. Vi gjorde två dyk ganska nära kajen vid staden Los Organos, dit man åker för att dyka här i Mancora.

 

Här kommer Emmas upplevelse av att dyka för första gången:

Just att dyka har varit någonting jag alltid velat göra, så nu när jag fick chansen kändes det helt självklart! Kursen började med 3h teori för att sedan testa utrustning och diverse färdigheter i en pool. Under filmen upprepades ca femtio gånger att "man inte ska glömma att andas". Vadå glömma att andas tänkte jag?! Som att man glömmer bort att andas. Det visade sig dock att det blir någon slags kortslutning i hjärnan under vattnet och man glömmer bort just att andas. Inte så konstigt kanske eftersom man alltid tidigare har hållit andan när man dykt ner under vattenytan. Hur som helst så fick man in det efter en stund och känslan av att just andas under vattenytan var helt magisk. 

Nog om andning, i poolen fick vi öva på att ta bort regulatorn (som man andas genom) och sätta in den igen, ta av sig cyklopen och sätta på sig dem igen och sedan blåsa ut allt vatten, pröva att "få slut på luft" och hjälpa varandra och många fler olika färdigheter som sedan skulle testas på djupare vatten i havet.

 

Dag två var det äntligen dags, pirrig i magen dök vi ner till ca 8m, testades återigen på diverse färdigheter, simmade runt lite och tittade på diverse fiskar. Vilken mäktig känsla, har aldrig varit med om något liknande. Allting kändes så surrealistisk samtidigt som jag hade hundra saker i huvudet att tänka på.

Under andra dyket hade jag lite problem med ena örat, troligen pga spräckt trumhinna i yngre år, vilket fortsatte att göra ont under kvällen. Helvete tänkte jag, tänk om jag inte kunde fortsätta att dyka? Hur som helst bestod eftermiddagen dag 2 av att slutföra teorin, göra tre quiz och sen ett slutprov. 

 

Dag tre vaknade jag, kände efter, och som tur var så hade öronvärken försvunnit helt. När det var dags att dyka var jag fortfarande lite nervös över att det skulle börja göra ont igen, men jag hade tack och lov inga problem alls. Vi var nere på 18m, simmade i strömt vatten, såg hundratals fiskar etc. Helt fantastiskt! Efter vårt andra dyk kunde vi göra en high five och kalla oss själva för certifierade Open Water-dykare. 

Har som Mats slut på superlativ när det kommer till denna upplevelse. Det var helt enkelt fantastiskt och samtidigt beroendeframkallande. Kan knappt bärga mig inför att dyka på Galapagos! /Stolt och överlycklig Emma

 

Det är faktiskt så att Spondylus är det ända dykcentret här i Mancora och det startades upp för tre år sedan av två peruanska bröder, Michael och Maurice Epstein. Dykcentret känns väldigt professionellt och de är högt rankade på Tripadvisor vilket gjorde det enkelt för oss när vi skulle boka.

 

De första två dyken var inte helt fantastiska då sikten var dålig, men dagen därpå, dag tre för Emma, dök vi vid en gammal oljerigg och det var en helt fantastisk upplevelse. Sikten var bra och det var gott om fiskar. En surrealistisk upplevelse att röra sig längs med den 60 meter långa oljeriggen och se hur diverse fiskar har tagit över den och gjort den till sin egen hemstad. Det var ganska starka strömmar vilket, trots namnet, Stilla Havet är känt för och vi var emellanåt tvungna att hålla i oss för att inte dras med ut i det stora blå. Väldigt bra träning för oss alla då Karibiska Havet, där jag och Ludde tidigare dykt, kan vara lite som att dyka i ett akvarium och eftersom att vi ska till Galapagos och strömmarna där är minst lika starka.

 

Tyvärr så har vi inga bra undervattensbilder då vi av någon anledning valde att inte köpa en Go Pro innan vi stack iväg, så ni får nöja er med dessa och längta tills vi anländer till Galapagos.

 

 

 

..och tyvärr så är det farligt att ta med sig värdesaker om man går långt ifrån den strand som ligger vid själva staden, så det blev inga fantastiska bilder på svärmarna av Pelikanerna som jag hade hoppats på, men Emma och Ludde följde glatt med efter att jag berättat om min tidigare upplevelse. 

 

Nu sitter vi på ett café här i Mancora och har precis köpt biljetterna till nattbussen som 23:30 ska ta oss till Ecuador och Guayaquil.