Vi började turen med att åka bil upp för de branta backarna i La Paz och stannade efter ett tag och åt lite extra frukost bestående av sönderkokt quinoa med mosade äpplen (quinoa con manzana), en klassisk frukost i Bolivia. Därefter körde vi vidare upp mot bergen och stannade inte förrän vi var på dryga fem tusen meters höjd. Härifrån tog äventyret fart efter att ha gått igenom säkerhetsinformationen och genomfört den obligatoriska ritualen - som innebär att man först svär att inte vara en "fuckwith" under åkturen och sedan häller lite 95-procentig sprit på cykeln och på marken för att bringa tur och som ett offer till moder jord för att man inte ska dö.

 

Vi värmde upp lite genom att testköra cyklarna på en stor parkering för att sedan ge oss ut på riktigt längs en asfaltsväg som leder mot den berömda Camino de la Muerta (dödens väg). Efter lite drygt en halvtimme tog asfaltsvägen slut och återigen var information om säkerheten i första hand då Mike, vår guide, instruerade hur vi skulle göra när vi får möte och hur vi på bästa sätt undviker att råka illa ut. Ett fall på åtta hundra meter ville både Mike och vi trots allt undvika.

 

Hela åkturen var magisk, återigen ett sceneri som skulle få vem som helst att tappa hakan. Men då vi har en del fina vyer i bagaget och eftersom att fokus i första hand låg på att ta sig ner oskadd så var det först när man stannade till som man verkligen kunde njuta av det fina landskapet.

 

 

 

Väl nere bjöd Mike oss på en segeröl, vi var ju trots allt "survivors" - som han sa - of the worlds most dangerous road.

 

När ölen var slut var det dags för hemfärd och inte nog med att vi cyklat nedför dödens väg så skulle vi nu åka bil uppför den och sedan tillbaka till La Paz.

 

 

Dödens väg, deathroad, yungas road eller som den också kallas Camino de la Muerta byggdes på 1930-talet av tiotusen paraguaner som tillfångatagits och blivit slaver efter kriget mellan Bolivia och Paraguay och är en väg som binder samman La Paz med i stort sett hela norra Bolivia. Större delen av de tillfångatagna Paraguanerna dog under byggandet av vägen vilket innebar att den i folkmun kallades för dödens väg redan innan den öppnade. Sedan dess har vägen tagit otaliga fler människors liv på grund utav att vägen är så smal, den dåliga sikten som delvis uppkommer på grund av dimman, men också de skarpa kurvorna och då vägen nästan helt saknar räcken. Desthroad är även den enda vägen i Bolivia som har vänstertrafik, detta då de trafikanter som åker uppför skall åka längs bergsväggen, medan de som åker nedför både får ge plats åt mötande, dvs backa tillbaka om det inte går att passera samt där det väl går att passera, göra detta på yttersida. Vänstertrafiken uppkom då de som ska lämna företräde, alltså de som kommer uppifrån och behöver backa vid möte där det inte går att passera, ska kunna ha bättre koll på var bilen befinner sig i förhållande till vägkanten. 1998 påbörjades den nya, asfalterade vägen, som blev klar 2006 och har sedan dess varit huvudvägen mellan La Paz och Choroico, men på grund utav smärre stenras är den nya vägen avstängd från klockan och åtta till klockan två varje dag vilket gör att envisa lastbilschaufförer och bilister väljer att ta den gamla vägen ändå. För vem orkar vänta några timmar när man lika gärna kan åka dödens väg direkt?!?

Den nya vägen har inneburit att dödstalen drastiskt sjunkit men trots detta har 22 personer omkommit sedan den nya vägen öppnade, majoriteten turister. Detta innebär i sin tur att nästan varje kurva fått ett eget namn i stil med "the French Corner" eller "the Canadian Corner" för att en fransk eller kanadensisk turist åkt över kanten och förolyckats.

 

Vi överlevde!! 

 

Efter att ha överlevt deathroad och firat detta med våra medresenärer Joe och Sam från Manchester i England och Frauke från Essen i Tyskland, bestämde vi oss för att åka vidare. Dagarna i La Paz spenderades, förutom att cykla dödens väg, med att gå på vip-bio och titta på Jurrasic World, shoppa lite fler alpackakläder, åka gondol uppför bergen i La Paz och äta massvis med god mat.